Hjärtat eller döden

Hjärtat eller döden, bokens baksida

2006-05-20T10:38:00.000-07:00

I en nära framtid…
USA iscensätter Operation Northern Safety, en militär operation
som syftar till att säkra USA:s intressen i Norra Ishavet. Ett allt starkare
Europa blir ett hot som måste balanseras.

Sverige har radikaliserats politiskt. Gruppchefen Johan Asplund har
själv varit i högsta grad delaktig i en stark reaktion mot samhällets
utbredda kulturradikalism och värderelativism men nu tornar en ny
oerhört mäktig fi ende upp sig. USA:s väldiga krigsmaskin är i rörelse
för att försvara imperiets globala hegemoni.

Berättelsen om Johan Asplund och hans grupps vedermödor utspelar
sig under sju månaders tid och är därför rapsodiskt berättad. I centrum står en man som är en produkt av det havererade svenska folkhemmet. Runt omkring honom och hans grupp rasar kriget samtidigt som starka politiska krafter är i rörelse.

Som läsare följer du Johan Asplund i hans roll som ledare för en grupp frivilliga soldater i Södermanlands Insatskompani. Den ständigt närvarande döden och det massiva urskillningslösa våldet sätter snabbt moralen ur spel. Livsbejakelse, dödsskräck och hänsynslöshet blir en del av vardagen.

Hjärtat eller döden är en våldsam och provokativ berättelse som kompromisslöst angriper roten till det svenska samhällets problem men som samtidigt skildrar ett framtida krig ur ett brutalt grodperspektiv.

Författaren Arvid Riddare är fil.kand i historia, samhällsdebattör och
skribent.

Försättsblad med citat av Torgny Segerstedt

2006-05-20T10:36:00.000-07:00

Här i landet ha vi ibland skrattat åt tyskarnas fäaktiga lydnad mot de nazistiska
herdarna. Tyskens troskyldiga glädje över att själv slippa tänka – Hitler denkt für uns – har förhånats, icke utan skäl.
Men hur är det, äro vi i detta land alldeles fria från liknande fämentalitet?
[- - -] Den mentalitet som kommer till synes i indignationen över att vissa tidningar icke rättar sina meningar efter partiledarens order, är ganska skrämmande. Den är samma andas barn som Hitlerismen med dess krav på underkastelse under ”ledarens” befallningar. Kollektiviteten upphöjes på individernas bekostnad. Ingen skall hävda en åsikt, därför att han finner den sann och riktig, utan anamma den mening, som ledningen bestämmer, och som han skall ha ihop med alla i sitt fårahus. Hitlerismen, kommunismen, socialdemokratien, katolska kyrkan, alla hylla de denna samfälldhet, och se i personlighetens självhävdelse en fiende, som måste till det yttersta bekämpas.
Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå
till tidernas ände.

Torgny Segerstedt 15 mars 1945

Centrala delar av förordet till boken Hjärtat eller döden

2006-05-20T10:17:00.000-07:00

Förordet skrevs våren 2004

Hypoteser om USA:s framtid i Hjärtat eller döden

1. USA är ett informellt imperium som just för tillfället innehar ekonomisk och militär hegemoni i den delen av världen som brukar kallas liberaldemokratisk, vilket också råkar vara det som kallas kärnan, alltså den delen som just för tillfället har någon betydelse. Den består av Västeuropa, Nordamerika och Ostasien. Vi lever därför i en så kallad unipolär värld dominerad av en hegemon, eller ett imperium beroende på hur man ser det.

2. USA:s militära makt bygger allt för mycket på den illusion av oövervinnerlighet som man har byggt upp genom strider och fälttåg mot de facto barbariska och primitiva stater i imperiets periferi. USA har ännu ej i modern tid mött en likvärdig och värdig motståndare. Liknelsen mellan det gamla förenade kungadömets känsla av oövervinnerlighet i tron att
man hade utkämpat ”riktiga krig” under 1800 -talets andra hälft är slående. Verkligheten kom som en brutal överraskning i Boerkriget och i det första världskriget. Risken är att USA förr eller senare stöter sig med ett land som faktiskt kan skjuta tillbaka.

3. USA kommer att förlora kriget mot terrorismen och därigenom kontrollen över mellanösterns oljetillgångar. De arabiska regimer som USA har som vänner i mellanöstern kommer att falla för inre krafter.

4. USA investerar nu offensivt i rysk oljeindustri på Novaja Zemlja i Ishavet och i pipelines till Murmansk från det inre av Ryssland samt över Balkanhalvön och genom Kaukasus. Man vill trygga sin framtida oljetillförsel.

5. EU kommer inom 10 års tid att bli en lika mäktig ekonomisk supermakt som USA.

6. Militär makt vilar i grunden på ekonomisk makt.

7. EU kommer inom 10 -20 års tid att bli en militär supermakt.

8. När EU:s militära och ekonomiska makt har konsoliderats då kommer EU att bli en motpol till det amerikanska imperiet (detta kommer dock inte ske obestritt). Det betyder att vi då kommer att leva i en bipolär värld. I en sådan värld är det enligt ett så kallat realistiskt perspektiv en terrorbalans mellan de båda supermakterna som kommer att verka fredsskapande. Krig kan då komma att utkämpas ”by proxy”, alltså inte direkt mellan EU och USA
utan genom bulvaner. Men detta perspektiv bygger alldeles för mycket på våra historiska erfarenheter av den extremt bipolära världen under det kalla kriget. Våra historiska erfarenheter präglas dessutom alldeles för mycket av kärnvapenupprustning och skräckvisioner om mänsklighetens undergång.

9. Kärnvapen kommer inom kort att bli lika obsoleta för militär användning i krig som stridsgasen under det andra världskriget. Trots det kommer allt fler länder att skaffa sig kärnvapen eftersom de ger dessa länder en möjlighet att försäkra sig mot regelrätta invasioner. Krigen kan komma att föras på andra sätt och de kommer att föras allt mer redan i fredstid genom ”covert action” som t ex genom att påverka folkomröstningar.

10. Liberaler tror oftast att den eviga ”demokratiska freden” nu existerar här i vår tid. Demokratier krigar aldrig med varandra, det säger myten och lögnen. Men våra västerländska demokratier av idag och i synnerhet USA:s börjar allt mer likna oligarkier. Är det någon som har hört talas om en evig ”oligarkisk fred”?

11. USA kan på grund av ekonomiska problem och allt mindre potens inom särskilt det militära området komma att radikaliseras ytterligare politiskt. Det kan leda till fortsatta utrikespolitiska äventyrligheter.

12. Inget imperium har hittills givit upp utan strid (utom möjligen Sovjetunionen om det nu kan räknas).

USA har att inom 10 års tid att bestämma sig för ett av två val:

• Allians med en likvärdig supermakt och därigenom förlust av den militära hegemonin?

• Öppen fiendskap?

Det är det sista alternativet öppen fiendskap som den här boken handlar om. Anledningen till att Skandinavien hamnar i fokus beror på den ryska oljan från norra Ishavet som skulle öka dramatiskt i betydelse för USA om man förlorade kriget mot terrorismen eller som jag föredrar att kalla det, kriget om mellanösterns råvarutillgångar. Det är intressant att notera att amerikaner gärna pratar om sin hegemoni men samtidigt vägrar att prata om kriterier för
hegemoni. Kriterium nr 1 för hegemoni är nämligen kontroll över råvarutillgångar.

Politiken i Hjärtat eller döden
Politiskt såg jag när boken skrevs kulturradikaler och liberaler i alla dess former(radikaler) som de värsta fienderna mot vårt samhälle, i dag återstår bara liberalismen som den totala segrare den är, detta skrevs alltså våren 2004 och min främste allierade i dag är förstås Påven som insett detsamma:

Vårt samhälle är liberalt och alla våra partier håller liberalismen som en god ideologi för att skapa ett gott samhälle. Alla partier tycker inte om liberalistisk ekonomisk politik men de har inget att säga om liberalismens värderelativism. Liberalismen har flera blinda fält, ett av dem har redan nämnts. Här skall jag nu presentera det andra blinda fältet. Min kritik av liberalismen kan konkretiseras på följande sätt:

Liberalismen säger ingenting om vad som är ett bra liv att leva. Livets innehåll och mening säger liberalismen ingenting om. Liberalismen säger inte vad som är rätt eller fel eller för den delen inte heller vad som är moraliskt förkastligt.

Alla människor i ett liberalt samhälle är utelämnade till sin egen begåvningsnivå. De som inte är tillräckligt begåvade är lätta offer att påverka. De som således är godtrogna eller otillräckligt begåvade kommer bli NIKE, Ronald McDonald, Fittjaboys, Hitler Jugend eller något annat som ”marknaden” tycker att de skall bli. Dessa människor kommer att ställa
upp i ”Ricki Lake Show”, vidriga dokusåpor och ”Fråga Olle” och förneka och förnedra sig själva. De kommer att fråga Olle hur man skall utföra oralsex och de kommer att tatuera in NIKE i pannan ifall det är det som just för tillfället är rätt. De kommer också att ställa upp i våra dokusåpor som av framtidens historiker kommer att dömas ut som vår tids ”freakshows”.

Det liberalismen inte ger dessa människor är en grundtrygghet. Människor som
är godtrogna och lättmanipulerade blir offer för liberalismens totala brist på försvar mot kommersialismen (även politisk kommersialism). Folkflertalet har ingen som helst nytta av alla liberalismens sociala- och ekonomiska friheter eftersom de inte har något innehåll för dem. De är utelämnade som vilsna, otrygga och lättmanipulerade offer.

Det är tyvärr så att om alla ges friheten att skapa sin egen identitet då ges även andra full frihet att skapa om den identiteten eller förstöra den, eller på annat sätt utnyttja den för att exempelvis sälja en livstil eller Nikeskor och allt detta görs helt i enlighet med frihetens principer.

I debatter på Internet möter jag ofta inbitna liberaler som är övertygade om sin egen frihet. De är i regel starka och rika människor. Liberalismen är en ideologi för de redan framgångsrika och de tror i sin naivitet att det som är bra för de själva också är bra för alla andra. Men även dessa liberaler inser efter ett tag att de i själva verket inte alls är fria. De är istället lika mycket kommersialismens slavar som de obegåvade för när folkflertalet köper PR-konsulters, dogmatikers och allehanda andra manipulatörers argument blir ju även dessa de ivrigaste försvararna av liberalismen själva en avart i samhället, en atavism. När de slår upp kvällstidningen eller knäpper på dumburken då ser de inte de unika individer som deras ideologi skulle skapa. De ser istället extremt likriktade människor som tycker och tänker likadant och som inte för en sekund skulle överväga att dö för det liberalistiska system som liberalerna hyllar så mycket...

Ur kapitlet Väntan

2006-05-20T10:13:00.000-07:00

Terrängbilen rullade in mot staden och utmed den lilla kustvägen stod trots krigshotet de karakteristiska skyltarna som trummade in det Demokratiska Partiets värderingar i medborgarna. Partiet hade råd att marknadsföra sig även när det inte var valtider. Partiet ville få människor att fundera över sig själva och ta avstånd från kommersialismen och det värderingsbefriade samhällets normlöshet. På fem skyltar i följd utefter kustvägen stod det
i tur och ordning:

Vem är du?
Vad vill du?
Lita på dig själv!
Gå ett steg längre!
Följ ditt hjärta!

Inne i Nyköping över Storgatan hängde banderoller med liknande budskap från partiet men de var utformade som frågor istället. Det fanns tretton olika frågor och de löd:

Kommer ni ihåg när man slogs man mot man?
Kommer ni ihåg när män behandlade kvinnor med värdighet?
Kommer ni ihåg när chefer var ledare?
Kommer ni ihåg när grova förbrytare inte var omtyckta?
Kommer ni ihåg när det var fi nt att vara arbetare?
Kommer ni ihåg när det fanns både rättigheter och skyldigheter?
Kommer ni ihåg när man stod upp för de svaga?
Kommer ni ihåg när makt medförde ansvar?
Kommer ni ihåg när lärare var värdefulla och behandlades med respekt?
Kommer ni ihåg när de tio budorden betydde något?
Kommer ni ihåg när de äldre behandlades med värdighet?
Kommer ni ihåg när man respekterade bildning?
Kommer ni ihåg när Sverige var ett föregångsland?

Det var Johan Asplund som hade suttit med i partiets ”thinktank” och hade tänkt ut dessa budskap. Det var inte bara för att partiet hade råd med reklam som de satt där. Budskapen hade tilltalat folksjälen så mycket att de helt enkelt fick hänga kvar, eller så löd åtminstone den officiella förklaringen men riktigt så enkelt var det inte. Det krävdes ju lite lobbying också men i stort sett hade alla de politiska partierna efter valet föregående år helt och hållet bytt politiskt paradigm.

Ur kapitlet Uppladdning

2006-05-20T10:10:00.000-07:00

Kulsprutan malde igång, den riste, rasslade och slet men med pipans handgrepp kunde han trycka den neråt. Kulorna åkte i långa skurar om 50 skott in mellan träden på andra sidan fältet. Det kom ingen svarseld. Han lugnade ner sig något och observerade. Hans första tanke var att äntligen är det slut, vad skönt, men Kokko dök upp vid hans sida.
- Vi måste efter dom!
- Ja på dom jävlarna, skrek Hoffa bredvid honom.
Han tänkte i några sekunder. Sen rann nya order ur honom.
- Grg, hur många spräng har du kvar!
- Två!
- Skjut av dom in i skogen nu på en gång och skjut sedan alla pansarspräng och rök du har på dom rätt in i skogsbrynet! Börja med pansarspräng! Jag vill ha rök i skogen när jag omgrupperar! Förstår du?
- Uppfattat!
Granatgeväret dånade till bara två sekunder senare. Damm och jordkokor virvlade omkring tillsammans med tomhylsor. Stöten snärtade genom luften och slet i hans kläder.
- Ladda alla vapen!
- Förare kontrollera fordonet och kör det i skydd om du kan!
Granatgeväret dånade igen, den här gången hörde och såg han nedslaget tydligt i skogen.
- Vem har den andra kulsprutan?
- Svensson och Bogren, svarade Kokko.
- Hoffa! Du och Lillebror tar den här kulsprutan! Du är chef här på platsen, du understödjer oss med Grg och Ksp! Resten av gruppen följer mig genom skogsdungen och rakt över fältet genom diket. Är det uppfattat!
- Ja che...!
Granatgeväret dånade öronbedövande igen.
- Är alla klara!
- Ja…ja…ja…ja… hördes det utmed diket...

Utdrag ur kapitlet Flygkrig

2006-05-20T09:57:00.000-07:00

Innan kriget hade han och flera andra intellektuella inklusive Berglund ofta
diskuterat Sveriges problem i form av arbetslivets rigiditet, trygghetsnarkomanin och rädslan för olikheter. Ett annat kärt samtalsämne på den tiden var amerikansk, rysk, europeisk och arabisk kultur och identitet. Åter ett annat hade varit svenskarnas vilsenhet. Ofta utgick i så fall diskussionen från upplevelser på Stockholms innekrogar på söder eller omkring
Stureplan. De gick på ställen där man gick ut för att synas, inte för att träffa folk. Det var samma ställen där tungt kriminella personer och rika 45-åriga kändisar som utnyttjade tonåriga ”lantlollor” kunde vara kungar i allas ögon. Det var enligt dem ett starkt tecken på samhällets totala brist på grundläggande värderingar. Det enda som hade varit viktigt i det liberala kommersialiserade samhället var att ha pengar. Hur man fick pengarna blev
således oväsentligt. Det hade funnits många liknande samtalsämnen i deras diskussioner, det kanske mest populära till och från var det som de kallade Barbapappa-partiet eller Socialdemokraterna. Det var det sedan nästan 80 år tillbaka konservativa statsbärande partiet som sedan länge också var "medelklassen i offentlig sektors privata parti”. Men diskussionerna rörde då inte så mycket partiet utan framförallt partiets väljares behov av total trygghet och total avsaknad av oroande framåtskridande utveckling. Partiet var den
fanatiska trygghetsknarkande småborgerligheten personifierad. Det var också därför som partiet hade kunnat hålla sig kvar på sin position så länge. Socialdemokratin var tvungen att krossa sitt eget pyttetänkar-paradigm mot verklighetens vägg. Det gick en tid att hålla uppe en illusion om trygghet med mantrat ”vård, skola, omsorg” men när lågkonjukturen till sist brutalt sparkade in småborgarnas dörr då gick det inte längre. Det var inte så konstigt att medelklassen som de facto hade kontrollen över media, kultur och politik i Sverige också hade målat in sig i ett allt trängre åsiktsparadigm som kunde
sammanfattas i orden, mångfald, mångkultur, genus, feminism, jämställdhet, jämlikhet, antirasism och vård, skola, omsorg. Om en person inte kunde bygga meningar av dessa ord då var provanställningen på tidningen och tiden som partistyrelsemedlem över. Detta åsiktsparadigm var medelklassens snuttefilt och godnattvisa i globaliseringens tidsålder. Den offentliga sektorn var hotad, arbetarna började tjäna mer än deras eget tjänstemannaproletariat,
invandrarna svämmade över gränserna. Åsiktsparadigmet blev alltså en
snuttefilt. För det förhöll sig som så med de tre klassernas grundläggande förutsättningar att överklassen hade mycket och även om dess individer skulle förlora mycket så skulle de ändå ha kvar tillräckligt medan arbetarklassen hade lite och därmed inte hade något att förlora. Medelklassen å sin sida hade lite mer än arbetarklassen men riskerade att förlora allt och att dessutom förvandlas till arbetarklass på kuppen. Det var detta förhållande som krävde ett tryggt, enkelt och dogmatiskt åsiktsparadigm för medelklassen, sinnrikt
nog fick man en snuttefilt och en vaggvisa i form av ständigt upprepade mantran istället för en Adolf Hitler. Landets politiker, delar av medelklassen och medias journalister hade börjat låta som en religiös sekt som gick omkring och mumlade ”mångfald, mångkultur, jämställdhet”. Men problemet med åsiktsparadigmet var att det hade blivit så dogmatiskt och trångt att allt färre människor kände igen sig i det och att allt fler trängdes ut ur det på grund av icke acceptabla åsikter. Det räckte dessutom bara med att prata om sådant
som skapade rädsla. Om någon började prata om våldet i förorterna eller vad man hade sett kvällen innan på ”Efterlyst” då slutade snuttefilten att fungera. Den som störde lugnet och friden på detta taktlösa sätt blev genast utfryst. Det gällde att vara ”socialt kompetent” istället för kompetent.

Utdrag ur kapitlet Möte med döden

2006-05-20T09:52:00.000-07:00

Han började återigen på Svenssons uppmaning röra sig framåt. Längre fram hördes det monotona knattret från automatvapen. Men han kunde inte vara säker på att hans kamrater var där. Han laddade om Berettan och fyllde på AK:n med ett fullt magasin och fortsatte framåt. Han fick också en god lust att sätta på bajonetten eftersom det var så korta stridsavstånd. Bajonetten var svår att få fram för det gjorde ont i handen och underarmen men till slut satt den på plats. Han märkte att han inte hade nån hjälm på huvudet och att han
började få mycket ont i skallen. Han var snart tvungen att stanna upp eftersom världen började snurra omkring honom. Vart fan är allihopa, tänkte han. Framför honom såg han som i en film en amerikan bakom en rotvälta med ryggen mot honom. Amerikanen stod och spanade framåt mot skottlossningen och tittade då och då åt sidan. Amerikanen måste precis som han själv ha blivit omsprungen av de stridande. Själv stod han mitt ute på en öppning i skogen knappt 10 meter bakom fiendesoldaten. Han blev först som förstenad men sen lyfte han AK:n mot axeln och försökte trycka av men det gick inte. Vad fan? Vapnet gick inte att avfyra. Det var helt tyst. Eldavbrott just nu, fy fan! Han förbannade sitt öde. Han skulle dö så fort amerikanen vände sig om. Huvudet sprängde och dunkade och armen brände som eld. Tankarna rusade i 180 genom huvudet. Skulle han försöka sig på en tyst laddning av vapnet eller skulle han backa bakåt? Det fanns ingen mer tid att tänka. Amerikanen vände sig mot honom och han handlade instinktivt. Han sprang i ultrarapid med AK:n framför sig. Amerikanen kastade sig bakåt mot rotvältan, hans ögon lyste som pingisbollar i det målade ansiktet. Med en våldsam spark trycktes amerikanens lilla automatkarbin upp mot bröstet på honom och han skar omedelbart neråt mot amerikanens ansikte med bajonetten, träffen tog i huvudet i höjd
med flamdämparen med ett föga imponerande dunkande ljud. Han var nu nere i hålet bakom rotvältan med amerikanen framför sig och det hårda följeslaget med kolven träffade mitt i det svartmålade grinande ansiktet där tänderna var blottade som på ett rovdjur. Blodet forsade in i mannens mun och färgade tänderna rosa...

Utdrag ur kapitlet Livsbejakelser

2006-05-20T09:41:00.000-07:00

Denna hans första kväll i Gävle tog sig gruppen efter att ha tillagat en god middag på Truppköket ner till en park vid Gävleån, de badade i ån och drack öl tillsammans med ett gäng tjejer som var volontärer på sjukhuset. Festen var mycket trevlig och uppsluppen och om det inte vore för alla vapen och deras uniformer och stridsutrustning kunde man tro att det var vilken fin sommarkväll som helst. Ett sexpack öl per man och en flaska vodka att
snapsa på fick snabbt upp stämningen hos alla i gruppen. Bergsprängaren gick på högvarv och det dröjde inte länge förrän både polis och militärpolis började slå sina lovar runt deras festplats. Det blev dags att röra på sig. De packade ihop allt och samlade disciplinerat in skräpet och satte på sig uniformer och
utrustning och drog vidare mot Bunkern. Det var femhundra meter att gå och en del av tjejerna följde med. För att han som ”ny” i gruppen skulle få komma in på Bunkern skulle han egentligen vara tvungen att genomgå några tester. Men från och med gårdagskvällen hade man instiftat att alla som hade sårats i strid skulle vara hedersgäster men man var ändå tvungen att bevisa det med minst ett intyg eller med hjälp av tre trovärdiga vittnen. Han hade sin tjänstgöringsdagbok, ärren och bandagen samt hela gruppen som vittnen så
det var inget problem. Han fick sitt passerkort för evinnerlig tid. Halsbandet som det stod ”Bunkern” längst ner på. Det var bara att hänga det om halsen tillsammans med alla andra halsband. Han hade dels dödsbrickan och ett kort halsband med ett kors i samt ett långt läderhalsband med en Tors Hammare i guld och 10 stycken 5 grams guldlänkar. Guldlänkarna hade han låtit en guldsmed gjuta och sätta på som reserv för sämre tider. Över bunkerns ingång var ett latinskt citat målat, ”Memento mori”. Kom ihåg att du skall dö!
Han förstod snart varför. Inne på klubben var det djungelns lag som gällde. På en scen i ett bås stod en DJ med sex stycken halvnakna gogo-girls runtomkring båset. Det var ungefär 250 personer inne i lokalen och av dem var ungefär 100 militärer som hade sina vapen och sin utrustning i några stora bås vid entren. Inne på stället fanns en lång bar efter ena långsidan och vad som kallades knullbås utefter den andra långsidan. Det fanns också ett antal flyttbara bajamajor och militära maskeringsnät samt ett litet nedskjutet obemannat
fl ygplan. På väggen bakom DJ:n hängde vingen från en nedskjuten F 16. Ett halvdussin stora amerikanska fälltankar till flygplan kompletterade bilden av ett mycket annorlunda dansställe där säkerligen allt kunde hända framåt småtimmarna...

Utdrag ur kapitlet Slaget om Falun

2006-05-20T09:36:00.000-07:00

Harrys blodiga kropp låg bredvid honom. Ena benet låg i en lång köttslamsa upp över ryggen och den ena armen låg vikt över kroppen som låg på mage, huvudet var vridet i en onaturlig vinkel. Synen var så fruktansvärd att han spydde rakt ut på golvet och snart låg han i sina egna spyor och kravlade men någon slet upp honom på fötter bakifrån och kastade honom bakåt som en liten vante. De började istället springa genom huset bort från amerikanerna. Detonationerna och knattret bakom dem drev dem panikslaget framåt allt fortare. Det var amerikanska elitsoldater som nu rensade huset. De skulle dö om de stannade i det. De kom snart ut i en före detta banklokal. Ute på gatan utanför sprang en hel grupp soldater förbi dem utan att ens se dem. Som en man kastade de sig över gatan och in i en stor brun äldre byggnad. På gatan låg ett halvdussin svenska soldater och poliser. En polisman sträckte ut sin hand mot Hoss ena fot och fick honom att snubbla över ända. Lillebror lyfte upp Hoss i västen och fi ck honom på fötter igen. Skurar av kulor forsade förbi längs med gatan eller kastade upp stensplitter från marken. De verkade följa väggarna som om de rann fram längs med dem. Väl inne i det stora huset med högt i tak och stora paradrum i fil insåg han att huset var i fiendens händer. Han såg ett papper på golvet vid dörröppningen. Det låg en massa likadana ute på gatan. Han böjde sig ner och plockade upp det.

SVENSKA SOLDATER!
NI HAR KÄMPAT MODIGT MEN KAMPEN ÄR UTSIKTSLÖS OCH KOMMER BARA ATT LEDA TILL ER DÖD! LÄMNA ALL ER UTRUSTNING OCH LÄGG NER ERA VAPEN! DE AMERIKANSKA SOLDATERNA VÄLKOMNAR ER OCH HAR INSTRUKTIONER ATT SKONA ERA LIV. NI KOMMER ATT BLI VÄL OMHÄNDERTAGNA OCH SNART ÅTERFÖRENAS MED ERA NÄRA OCH KÄRA SOM SAKNAR ER.

Han blev bara förbannad av fl ygbladet. Han pressade papperet hårt mot läpparna och satte upp det på en krok i husets entré. Märket efter kyssen bestod av en blandning av smuts, sot, damm, maskeringsfärg och blod. Det var lite sent att sprida ut fl ygblad nu...

Utdrag ur kapitlet Flykten

2006-05-20T09:24:00.000-07:00

Troppen fortsatte västerut hela kvällen, de stannade bara för att äta och vila korta stunder. Sent på kvällen började det hällregna. Alla hade regnkläder med sig men det skulle inte hjälpa mot ett sådant regn. Regnet vräkte ner men det var samtidigt positivt därför att det skulle hålla det amerikanska flyget mindre aktivt. Trots regnkläderna blev de mycket riktigt snart plaskvåta. Bäckar och små vattendrag skulle passeras på vägen och regnvatten rann ner innanför kragarna från träd och buskar som de passerade under. Det kändes till slut som om de gick i vatten. Gränsen mellan att vara nedsänkt i en sjö och att gå
på marken insvept i detta tunga regn kändes hårfin. Den kvällen följde de sjön Hinsens norra sida och på natten kom de fram till den lilla byn Lumsheden. De bröt sig in i hus och sommarstugor i jakt på mat och dryck. Ett par flaskor vin och ett dussin starköl samt läskedrycker tillsammans med hårt bröd, allehanda konservburkar och en del grönsaker och frukt blev deras rov. Det räckte till en smärre festmåltid. Konservburkar med sardiner, tonfisk, makrill, musslor, champinjoner, vita bönor i tomatsås, fruktcocktail, och krossade
tomater åts glupskt upp tillsammans med färska morötter, plommon, päron och äpplen. Med smackande ljud och stön av vällust högg de in på festmåltiden och efter denna följde deras lustfyllda rapar och skämt om hur glada matens ägare måste vara över att just de blev utvalda till att fylla hungriga svenska knektars knorrande magar. Vinet och starkölen livade upp tillvaron ytterligare, det gick runt till alla så att det kunde delas broderligt. Dryckerna räckte till mer än väl för att alla skulle få en kåsa starköl och en kåsa vin. De blev snabbt
salongsberusade och uppsluppna men de var tvungna att fortsätta vidare genom skogarna. Det behövdes just inte mycket alkohol för att de skulle bli runda under fötterna och alldeles fnittriga som fjortisar. Hur som helst ökade moralen i samklang med promillehalten i blodet. Efter ytterligare några kilometers marsch genom skogen hördes i söder ett kraftigt stridsbuller.
Det torde komma från Hofors. De ställde sig och tryckte under takhänget på en villa medan de lyssnade på tydliga helikopterljud. Han tittade som snabbast in i ett pojkrum. På en vägg ovanför sängen hängde en poster med en varg som ylade mot månen. Han förstod direkt vad texten skulle säga, ”Tjut med vargarna, om du vill vara med dem”. Klassiskt citat. På latin ”Ulula cum lupis, cum quibus esse cupis”. Just nu ett mycket symboliskt citat som han kände beskrev deras egen kamp för överlevnad. Han mindes ett citat till, ”Lev hellre en
dag som varg än hundra dagar som får”. Det var lätt för den att säga som aldrig hade svävat i livsfara på allvar. Han började bli trött på livsfara men samtidigt visste han att han fortfarande hade ett jobb att göra och att segern i kriget just nu var viktigare än allt annat, även hans eget liv. Då och då passerade helikoptrar antingen ”northbound” eller ”southbound”.
Troligen var amerikanerna igång med att iscensätta en större luftlandsättning i Hoforsområdet. Skulle de lägga sig i det hela eller skulle de fortsätta västerut? De diskuterade för och emot och de flesta menade att det troligtvis inte fanns särskilt stora styrkor i Hofors och stridslarmet hade dessutom blivit ganska magert efter den inledande öppningen. Att i det läget ge sig in i striden vore som att pissa i en sjö menade Brismark. De beslöt sig för att gå mot Gävle. Där skulle man ju bara bli tvungna att stoppa amerikanerna annars skulle
de skära av Sverige i två hälfter. Det kunde ju inte tillåtas att hända...

Utdrag ur kapitlet Stridspatrull

2006-05-20T09:19:00.000-07:00

Vid vägövergången fanns Bogren och Sandor. De rapporterade att de hade sett en enstaka Humvee men inget annat. Kusten var klar trodde de. Gruppen tog sig igenom ett rör som var knappt metern högt och drygt 15 meter långt för att slippa springa över vägen. De blev dyblöta och leriga. På andra sidan spred de ut sig i solfjädersform vartefter som de kröp ut ur röret. De fortsatte ett par kilometer till i raskt tempo men ändå vaksamt och försiktigt. Men snart hörde de ett stort antal pansarfordon och stridsvagnar åka omkring på vägar och
stigar i skogen runtomkring dem. De befann sig mitt i en större formation stridsfordon som de inte kunde se utan bara höra. Då och då hördes knakandet när ett träd fälldes. Det var bara att krypa ner i närmaste lämpliga hål och trycka. De kunde höra kommandorop på engelska och de hörde hur amerikanerna slamrade med verktyg och rusade sina motorer. Det verkade som om de befann sig mitt inne i ett grupperingsområde för ett större pansarförband, förmodligen samma som de just hade lett artillerield mot. Läget var plötsligt kritiskt. Hur skulle de ta sig härifrån? När stridsfordon även började rulla omkring bara några hundra meter från dem, så nära att de ibland kunde se en skymt av dem då blev de än mer uppjagade. Det kändes som om den där hemska näven kördes in i magen på honom och tog ett hårt tag om alla hans inälvor och klämde ihop dem. Han fick svårt att andas. Skräcken kom hårdast över de nya i gruppen. Två kräktes och den tredje pissade på sig. De fick ligga där och trycka hela dagen och de var hela tiden insvepta i enorma svärmar av mygg och knott. Om en enda amerikan i en stridsvagn satte på stridsfordonets värmebildssikte och svängde tornet in i skogen åt deras håll då skulle de bli upptäckta. Då och då kom också små grupper av amerikaner gåendes genom skogen knappt hundra meter från dem. De pratade och verkade känna sig säkra. När så skymningen kom efter timmar av skräckslagen väntan och mordiska mygg- och knottangrepp startades unisont inom någon
minut ett hundratal motorer i skogarna omkring dem. Knappt en halvtimme senare körde så stridsfordonen iväg och det blev till slut helt tyst. De började krypa försiktigt framåt för att minska risken att de skulle bli upptäckta.
Efter några hundra meters krypande i det tilltagande mörkret började han bli ganska säker på att de var ensamma. Men precis när han tänkte avsluta det tröttsamma krälandet och krypandet hördes istället ett högt slamrande ljud till vänster om honom. Strax efter hördes ett nytt ljud. Det lät som om någon slog igen en lucka på ett stridsfordon. Han stelnade till mitt i en rörelse redan av det första ljudet och höll sig blickstilla en lång stund innan han försiktigt, långsamt och trevande började ändra ställning och rikta in kroppen och vapnet åt vänster. En soldat kom gående genom skogen och han insåg att han inte hade sett den lilla skogsvägen som amerikanen gick på därför att de hela tiden hade förflyttat sig tryckta ner mot grönskan på marken. Amerikanen passerade knappt tio meter framför honom. Han hörde hur han rappade på någon egen eller någon annans hiphop-låt. Från höger hördes ytterligare ljud när någon hamrade på nånting. De var långt ifrån ensamma...

Utdrag ur kapitlet Pansarnäven

2006-05-20T09:10:00.000-07:00

Stridslarmet ryckte närmare och närmare och det blev snart helt öronbedövande, snart var de också helt omgivna av tillbakaryckande pansarskyttesoldater, pansarskyttefordon och stridsvagnar som alla var på väg bakåt. Robotar flög både över deras huvuden och snett över fälten framför åsen mot fienden. 40 mm automatkanoner och stridsvagnskanoner ställde till ett fruktansvärt oväsen. Stridsvagnskanonerna lät något alldeles otroligt högt
och tryckvågorna sparkade dem i magen och bröstet som hästsparkar. Artillerielden rullade in över dem och det kändes som om all luft försvann. De grävde sig neråt med fältspadar och händer för att komma undan. Splitter, sten, jordkokor och kaskader av lera och jord praktiskt taget hälldes ner i deras gropar. Träd och trädgrenar flög runt i luften. Det hördes inte längre någonting. Det kändes som om han satt inne i en väldig tryckkammare. Allt
blev bara ett brusande crescendo. När greppet om hans kropp slutligen lättade tittade han upp över hålets kant bara för att se hur en robot eller en bomb slet ett stridsfordon 90:s frontparti i små bitar och kastade iväg dess torn som om det var en leksak. En blandning av blod, utrustning och brinnande
kroppar liksom plaskade ut ur vagnens baklucka när den ställde sig upp på aktern. Omedelbart efteråt såg han en Leopard backa i hög hastighet med fronten mot fienden samtidigt som dess kanon brakade tre gånger i snabb följd. Direkt efter den tredje smällen innan ens kanonen hade gått tillbaka helt och hållet syntes en ljusblixt mot vagnens front. Tornet började snurra åt vänster och rök vällde upp runt vagnen innan den stannade. Inte en enda lucka öppnades. Ingen kom ut ur den...

Utdrag ur kapitlet Våldsam landstigning

2006-05-20T09:01:00.000-07:00

Mitt emot honom satt Mohammed och sjöng som en besatt. Frågan var om det var för att han behövde stilla sin skräck eller om det var av verklig patriotism. I det röda ljuset såg de alla oerhört skräckinjagande ut. De sjöng och skrålade plötsligt som besatta. Efter nationalsången började kustjägarofficeren att dunka kolven på sin korta AK5D i durken samtidigt som han började att med typiskt militärt dämpat uttal stöta fram ännu mer eggande ord...
- Döda – döda – döda – döda – döda – döda…
De började långsamt härma efter och snart dunkade kolvarna i durken från alla de 23 man som hade gått ombord och de vrålade som besatta i takt som en mun fram samma ord.
- DÖDA – DÖDA – DÖDA – DÖDA – DÖDA – DÖDA…
Rädslan försvann ur hans kropp och den ersattes med adrenalin. Det kändes som om han var påtänd på knark. Han var mordisk. Han ville döda allt i sin väg. Tankeverksamheten försvann helt och det enda som återstod var att döda. Han längtade dit. Han längtade efter att få döda.
Efter ytterligare några minuter började båtens tunga kulspruta braka. Dunk-dunk-dunk- dunk- dunk, dunk- dunk- dunk- dunk- dunk, dunk- dunk- dunk- dunk- dunk, dunk- dunk- dunk-dunk-dunk…
Snart föll de förliga tunga fasta kulsprutorna in liksom de båda aktra KSP 58:orna. Braket skrek i båten. Det gick inte att urskilja enstaka skurar längre. De fortsatte ändå skrika döda för full hals medan överstelöjtnanten började vråla orientering om läget på stranden till dem. Informationen kom tydligen via hans headset från förarhytten. Man kunde se att han då och då lyssnade till information.
- Svagt fientligt motstånd!
- Indentifiera era mål!
- Det finns vänner i området!
- Till vänster kommer ni ha Mariefred och Gripsholms Slott!
- Staden och slottet hålls av fienden!
- Staden rensas just för tillfället!
- Villaområdet norr om staden är rensat från fienden!
- Fientlig beskjutning i första hand väntad från slottet och med GRK!
Han beordrade upp allihopa i en låg tätt packad rad bakom bogporten.
- Jag kommer personligen slå ihjäl den som fastnar i dörren!
- Ni ska vara ute på max tio sekunder!
Vad tänkte han med? De var inga kustjägare. De hade ju aldrig gjort sånt här förut!
Hans lust att döda trängde återigen ut tankarna och invändningarna. Tätt packad med sina kamrater bakom porten på stridsbåten kändes de som en enda kropp som väntade på att få döda fienden. Adrenalinet pumpade genom hans kropp. Han kunde höra hjärtats rytm bulta inne i huvudet. Kroppen var spänd som en stålfjäder, då och då svartnade det för ögonen och när han återigen såg, då såg han allt klarare. Han hörde bara order och kommandon,
ingenting annat, han såg bara porten framför sig och han kände fingertoppen mot vapnets bygel. Han levde verkligen nu. Just nu, nuet var här. Allt annat var oväsentligt...

Utdrag ur kapitlet Mot nordlig front

2006-05-20T08:51:00.000-07:00

Han vaknade nästa morgon hungrig som en varg och dessutom snustorr i munnen. Endast vatten hann han få i sig. Det var uppställning innan frukosten skulle serveras. Kompaniet räknade 175 man men så hade också en soldat han inte kände klivit upp mitt i natten och kört upp en AK i munnen och blåst ut sin hjärna på kyrkväggen. Det var bedrövligt men det tjänade ändå som ett sorts uppvaknande. Trots tragiken kunde inte galgfågeln Karlsson låta bli att invända mot att soldaten hade blåst skallen av sig utan att ha tagit hjälmen av
sig. Det var ju omoraliskt att på det sättet slösa med kronans materiel. Karlssons galghumor till trots påminde händelsen dem om deras självbevarelsedrift och att de måste skärpa till sig annars skulle hela förbandet upplösas och splittras för vinden. Problemet var bara att de var så nedslitna, trötta och psykiskt utmattade att de knappt klarade av någonting längre.
Det var som om det inte fanns någon som helst energi kvar. En soldat kunde sitta mot en husvägg hela dagen utan att göra någonting annat än att
ställa sig upp och pissa ett par gånger. Resten av tiden glodde han bara rätt fram tills han somnade och när han vaknade så fortsatte han bara att glo rätt fram på ingenting igen. Det var inte lätt att få något att hända med så slutkörda soldater. Han hade bara energi nog för att orka ta ansvar någorlunda för sin egen grupp men ändå togs många av initiativen av Karlsson och Lillebror som verkade vara i bäst form. Det tog ytterligare några dagar innan kompaniet återigen kunde kallas för ett förband men det hade ingen utrustning och ingen krävde att de skulle göra någon insats. En befälsgrupp besökte den högst bristfälliga staben och verkade mest konstatera att det som de såg inte
var något som kunde användas till någonting. Befälen gick runt till de olika grupperna och pratade om ditt och datt men det var få som hade något att säga till dem. De höga befälen återvände sedan till Högkvarteret. Efteråt fick de av en förgrymmad stabssignalist från kompanistaben veta att det var Chefen för Militärdistrikt Mitt som hade besökt dem. Och? Vem brydde sig om det? Långsamt och mödosamt började ordningen att återställas. Varje morgon hissades flaggan på en flaggstång mitt i Björnlunda och kompanichefen visiterade hela förbandet. Den långa vilan, lugnet och maten började göra sitt till. Efter tolv dagar i Björnlunda beordrades kompaniet till Bålsta för att återförenas med den utrustning och den personal som fanns kvar där. Den sista morgonen serverades en rejäl frukost och hans grupp samlade ihop några hundra Euro som de lade under en av huvudkuddarna i sovrummet
innan de gav sig iväg. De skrev en lapp och ursäktade sig för sitt intrång i huset. Vid lunchtid kom fem bussar och hämtade upp hela kompaniet, de var från holländska armén och ombord fanns det rejäla matpaket från kontinenten med allehanda delikatesser och dessutom fältpost. Fältposten var som vanligt ett mycket välkommet inslag för de som hade fått någon post. För de som inte fick några brev var det inte lika roligt. Han hade fått tre nya brev. Breven och all maten räckte som sysselsättning upp till Bålsta. I Bålsta återförenades de med kompaniets tät från resten av kompanistaben och underhållsplutonen
och en del andra enheter. Styrkan ökade till 240 man för där fanns också
en del sårade som hade återvänt till tjänsten. På en skolgård i närheten stod 75 rekryter och frivilliga och exercerade. Det såg fånigt ut med exercis men det hade ju sin självklara funktion men för veteranerna kändes det överflödigt. Han fick gå och hämta tre man till sin grupp. Rekryterna var väldigt olika utrustade. Alla hade AK5 men de hade olika hjälmar och stridsutrustningar. En del hade också utländska kroppsskydd. Det var bruna och gröna tyska eller engelska skyddsvästar som egentligen skulle bäras utanpå uniformen istället för
innanför. Hjälmarna var antingen svenska m/90, eller engelska med improviserade hjälmdukar i m/90 -tyg. Stridsutrustningarna var av svensk, brittisk och dansk typ. Han frågade ut ett tiotal killar om deras bakgrund civilt och militärt samt om deras fysik och valde sedan ut tre soldater som han tog med sig bort till gruppen som nu höll på med vård i alla de former
som tänkas kunde. All deras utrustning fanns kvar och fordonen var intakta så musiken flödade ur bergsprängarna och flitiga fingrar och händer vårdade utrustning och vapen. Plattor med läskedrycker och ett par pappkartonger med chips gjorde tillvaron mer angenäm. Det kändes bra att återfå sin packning eftersom de alla hade personliga tillhörigheter i packningen som de inte hade kunnat ta med sig i stridsutrustningen. Även Svensson som hade varit mest illa däran psykiskt hade nu repat sig men så hade han också kontinuerligt
kamratstöd från flera av gruppens soldater som såg till så att han aldrig var ensam och så att han kunde prata om han ville det. Dessutom hade Svensson fått ett fi nt brev från sin fru som hade gjort skillnad på hans sinnesstämning som natt och dag...

Utdrag ur näst sista kapitlet Rysk vinter

2006-05-20T08:46:00.000-07:00

När marken efter ett tag började skaka av stridsfordonsbuller gick han bara åt sidan och satte sig ner på en sten och väntade på att få dö. Han gav upp. Det var alldeles säkert ryssarna som kom igen. Han orkade inte fly ut i den djupa snön. Han var för trött. I diket kunde det vara flera meter djup snö. Han skulle bara fastna och bli ynkligt nedmejad med en salva från en kulspruta. Kanske skulle de bara offra en salva från en karbin efter honom och sen köra vidare och låta honom ligga där och dö i snön? Men han fick ändå inte dö, konstigt nog. En massa stridsfordon 90 och Leopardstridsvagnar rullade upp längs med vägen söderifrån. De hade EU-fl aggor draperade på bakre delen
av tornet och svenska vimplar i antennerna. Pansaret rullade förbi medan tornen svepte från höger till vänster. I pansarskyttefordonens stridsluckor stod pansarskyttesoldater med skjutklara granatgevär och lätta kulsprutor. På en av stridsvagnarnas pipa såg han att det stod ”Carolus Rex” och en av 90 -vagnarna hade ironiskt nog en svart surfingbräda över frontpansaret som det stod ”Charlie Do Surf” på. På sidan såg han bokstäverna ”CE” (Charlie
Echo) och en målad grinande dödskalle. På en vagns kanonrör stod det ”Casus Belli”. Vad betydde det? Och varför brydde han sig om det? Men bokstäverna väckte upp honom, ögonen såg dem och hjärnan ville läsa dem och tyda dem.
På en annan vagn stod det AE på sidan och på kanonröret såg han ordspråket ”Aut vincere, aut mori”, i hans luddiga hjärna tänkte hans undermedvetna fram att det betydde ”Segra eller dö”, han kände igen det någonstans ifrån. Men vart? Han insåg att han kanske skulle överleva allt det här eländet ändå, han borde bli lycklig men han kände ingenting, han var så trött, han orkade inte längre, han satte sig ner i snön vid vägkanten och såg banden på stridsfordon efter stridsfordon passera, ibland körde nästan banden över hans fötter, en
vagn gjorde en hastig undanmanöver för att inte köra på honom. Han försökte flytta på sig. En rad hjul stannade framför hans fötter, han såg ett rött kors mot vit bakgrund på sidan. Några soldater med rödakors-armbindlar började prata med honom. Han förstod inte vad de sa men de lade ner honom på marken samtidigt som de fortsatte prata konstigt med honom. Till sist insåg han att de var finnar. Det kraftiga dånet från fyra AMOS-granatkastarvagnar som passerade och sköt under gång skar in i hans öron. Eldrören sprutade ut eld och död upp i luften och bort mot ryssarna någonstans längre norrut. Han höll för öronen så gott han kunde och kröp ihop för att skyla sig från tryckvågorna. Vagnarna körde förbi en efter en med brakande dubbelpipiga granatkastare tills även de försvann norrut längs med vägen. Äntligen blev det lugnt och
skönt igen. Det var så skönt att ligga ner. Han var så trött. Han måste sova lite. Det skulle bli så skönt att få sova. Han log fånigt mot en finne som log tillbaka mot honom och allt blev plötsligt alldeles svart.

Utdrag ur sista kapitlet "Hjärtat eller döden"

2006-05-20T08:38:00.000-07:00

I deras samtal med partiets fanatiska ungdomskader stod det snart klart för dem att något stort var på väg att hända i landet. ”Landets fiender” Rödgardisterna som var en väpnad gren uppstånden ur den förut så väl kända organisationen AFA hade gripit till vapen och samlades regelbundet i många städer i landet. Regeringen verkade inte hänga med i svängarna och polisen gjorde ingenting medan krigsmakten var utmattad samtidigt som den var
kringskuren av förbudet mot att ingripa i landets politik. Ådalen 31-problematiken förlamade fortfarande krigsmakten när det gällde rikets interna affärer. Rödgardisterna räknade minst 8.000 man och de var väl beväpnade och tänkte genomföra en revolution med vapen i hand. Mot dessa stod enligt kadetterna bara de själva ensamma mot det röda hotet. Kadetterna hade också börjat beväpna sig med allt från pistoler, salongsgevär och hagelbössor till
jaktgevär och en blandning av svenska, amerikanska och ryska militära vapen. Kadetterna ansåg sig ha 12.000 man under vapen. De var fanatiska och man kunde se mycket hat i deras stora svarta pupiller när de stod där på torget och agiterade för det parti som han en gång hade varit med och bildat. Skillnaden mellan honom och hans vapenbröder och ungdomarna var att ungdomarna var dogmatiska. De råkade därför i dispyt så fort de hade fyllt i sina medlemsansökningar. Han orkade för en gångs skulle inte lägga sig i utan det
var Söderström, Hoss och Karlsson som läxade upp kadetterna enligt konstens alla regler. Karlsson menade att de var för unga för att kunna se annat än svart och vitt medan de som var äldre hade förmågan att se de grå nyanserna. Han hade nog rätt i det. Dessa rabiata ungdomar hade missat kriget på grund av sin ungdom och nu tänkte de starta ett eget istället. Det var ren och skär galenskap.
De fanatiska kadetterna fick inte vara yngre än 15 och inte heller äldre än 21 år. De leddes av demobiliserade unga soldater som de såg som hjältar och ideologiska rättesnören. Kadetternas fiender rödgardisterna var å sin sida sprungna ur en mycket äldre organisation varför medelåldern på deras aktivister var uppåt 30 år. En gång i tiden hade samhällets 68 -nostalgiker avdramatiserat de våldsamma vänsterungdomarna och sett genom fingrarna
med deras uppenbara våldsdyrkan. Man hade menat att de nog skulle växa ifrån det när de blev äldre. Kända filmregissörer hade gjort filmer som ursäktade deras beteende. Men rödgardisterna hade inte vuxit ifrån sin våldsamhet. Nu samlades de istället med vapen i hand för att med våld införa proletariatets diktatur...