Utdrag ur näst sista kapitlet Rysk vinter
När marken efter ett tag började skaka av stridsfordonsbuller gick han bara åt sidan och satte sig ner på en sten och väntade på att få dö. Han gav upp. Det var alldeles säkert ryssarna som kom igen. Han orkade inte fly ut i den djupa snön. Han var för trött. I diket kunde det vara flera meter djup snö. Han skulle bara fastna och bli ynkligt nedmejad med en salva från en kulspruta. Kanske skulle de bara offra en salva från en karbin efter honom och sen köra vidare och låta honom ligga där och dö i snön? Men han fick ändå inte dö, konstigt nog. En massa stridsfordon 90 och Leopardstridsvagnar rullade upp längs med vägen söderifrån. De hade EU-fl aggor draperade på bakre delen
av tornet och svenska vimplar i antennerna. Pansaret rullade förbi medan tornen svepte från höger till vänster. I pansarskyttefordonens stridsluckor stod pansarskyttesoldater med skjutklara granatgevär och lätta kulsprutor. På en av stridsvagnarnas pipa såg han att det stod ”Carolus Rex” och en av 90 -vagnarna hade ironiskt nog en svart surfingbräda över frontpansaret som det stod ”Charlie Do Surf” på. På sidan såg han bokstäverna ”CE” (Charlie
Echo) och en målad grinande dödskalle. På en vagns kanonrör stod det ”Casus Belli”. Vad betydde det? Och varför brydde han sig om det? Men bokstäverna väckte upp honom, ögonen såg dem och hjärnan ville läsa dem och tyda dem.
På en annan vagn stod det AE på sidan och på kanonröret såg han ordspråket ”Aut vincere, aut mori”, i hans luddiga hjärna tänkte hans undermedvetna fram att det betydde ”Segra eller dö”, han kände igen det någonstans ifrån. Men vart? Han insåg att han kanske skulle överleva allt det här eländet ändå, han borde bli lycklig men han kände ingenting, han var så trött, han orkade inte längre, han satte sig ner i snön vid vägkanten och såg banden på stridsfordon efter stridsfordon passera, ibland körde nästan banden över hans fötter, en
vagn gjorde en hastig undanmanöver för att inte köra på honom. Han försökte flytta på sig. En rad hjul stannade framför hans fötter, han såg ett rött kors mot vit bakgrund på sidan. Några soldater med rödakors-armbindlar började prata med honom. Han förstod inte vad de sa men de lade ner honom på marken samtidigt som de fortsatte prata konstigt med honom. Till sist insåg han att de var finnar. Det kraftiga dånet från fyra AMOS-granatkastarvagnar som passerade och sköt under gång skar in i hans öron. Eldrören sprutade ut eld och död upp i luften och bort mot ryssarna någonstans längre norrut. Han höll för öronen så gott han kunde och kröp ihop för att skyla sig från tryckvågorna. Vagnarna körde förbi en efter en med brakande dubbelpipiga granatkastare tills även de försvann norrut längs med vägen. Äntligen blev det lugnt och
skönt igen. Det var så skönt att ligga ner. Han var så trött. Han måste sova lite. Det skulle bli så skönt att få sova. Han log fånigt mot en finne som log tillbaka mot honom och allt blev plötsligt alldeles svart.
av tornet och svenska vimplar i antennerna. Pansaret rullade förbi medan tornen svepte från höger till vänster. I pansarskyttefordonens stridsluckor stod pansarskyttesoldater med skjutklara granatgevär och lätta kulsprutor. På en av stridsvagnarnas pipa såg han att det stod ”Carolus Rex” och en av 90 -vagnarna hade ironiskt nog en svart surfingbräda över frontpansaret som det stod ”Charlie Do Surf” på. På sidan såg han bokstäverna ”CE” (Charlie
Echo) och en målad grinande dödskalle. På en vagns kanonrör stod det ”Casus Belli”. Vad betydde det? Och varför brydde han sig om det? Men bokstäverna väckte upp honom, ögonen såg dem och hjärnan ville läsa dem och tyda dem.
På en annan vagn stod det AE på sidan och på kanonröret såg han ordspråket ”Aut vincere, aut mori”, i hans luddiga hjärna tänkte hans undermedvetna fram att det betydde ”Segra eller dö”, han kände igen det någonstans ifrån. Men vart? Han insåg att han kanske skulle överleva allt det här eländet ändå, han borde bli lycklig men han kände ingenting, han var så trött, han orkade inte längre, han satte sig ner i snön vid vägkanten och såg banden på stridsfordon efter stridsfordon passera, ibland körde nästan banden över hans fötter, en
vagn gjorde en hastig undanmanöver för att inte köra på honom. Han försökte flytta på sig. En rad hjul stannade framför hans fötter, han såg ett rött kors mot vit bakgrund på sidan. Några soldater med rödakors-armbindlar började prata med honom. Han förstod inte vad de sa men de lade ner honom på marken samtidigt som de fortsatte prata konstigt med honom. Till sist insåg han att de var finnar. Det kraftiga dånet från fyra AMOS-granatkastarvagnar som passerade och sköt under gång skar in i hans öron. Eldrören sprutade ut eld och död upp i luften och bort mot ryssarna någonstans längre norrut. Han höll för öronen så gott han kunde och kröp ihop för att skyla sig från tryckvågorna. Vagnarna körde förbi en efter en med brakande dubbelpipiga granatkastare tills även de försvann norrut längs med vägen. Äntligen blev det lugnt och
skönt igen. Det var så skönt att ligga ner. Han var så trött. Han måste sova lite. Det skulle bli så skönt att få sova. Han log fånigt mot en finne som log tillbaka mot honom och allt blev plötsligt alldeles svart.
posted by Arvid Riddare at 8:46 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home